ibland blundar man för verkligheten.

jag har funderat och funderat och äntligen har jag svaret..
jag tror att jag var rädd, rädd för framtiden, rädd för att vara ensam, rädd för att vara utan dig.
jag tror att allt handlar om min rädsla, för när vi var ensamma bara du och jag så var allting underbart, men om det var fler i närheten så var det katastrof många gånger. jag var van vid ha dig hos mig, att du var min, man ska aldrig ta någon förgivet, för det slutar aldrig bra..
jag behöver inte dig i mitt liv, utan jag klarar mig så fruktansvärt bra utan dig. jag tänker inte på dig längre, tänker inte ens på när det var du & jag, för allt det är förbi, a fresh new start!
men detta gjorde mig starake, jag behövde detta, kärlek kan båda vara tårar och svek, men också helt fantastiskt, det har jag lärt mig nu.
jag har hittat mig själv, jag vet vem jag är och vem jag vill vara, jag vill vara mig själv & jag är också mig själv, gillas inte det så är det inte mitt problem, men this is me.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0