jag vet inte om jag ska skratta eller gråta?

Det är inte förrens nu jag inser vilket skit du hade. Vilka jobbiga dagar/veckor/månader du måste ha haft. Att se honom med henne, jag förstår preicis nu. Hur kunde jag tycka att du fick skylla dig själv? Han och alla andra gick bakom ryggen på dig, och du visste inte ett skit, du bara anade men fick inte veta sanningen och du vet fortfarande inte sanningen. Jag skulle sjukt gärna vilja berätta för dig men konsekvenserna efter det är något jag inte orkar ta. Jag tycker sjukt synd om dig och jag vill bara be om ursäkt för hur jag har bettet mig mot dig. Förlåt..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0